Ni är så underbara. Har läst flera kommentarer om att ni tänkte på mig när ni hörde om attentatet. Jag säger ungefär som en klok vän till mig skrivit i sin blogg -

"Varenda tanke som skapats för min skull... TACK!!! Det är förtrollande hur snabbt det blivit så uppstädat här. Jag ska städa upp i mitt huvud lika snabbt. Jag är inte rädd längre. För mig är det en helt vanlig söndag. En helt vanlig söndag i mitt oslo."

Folk vågar redan skratta igen. Och jag skrattar med. Man kan liksom inte gräva ner sig helt. Det finns dom som blivit så mycket värre drabbade. Mina tankar går till dom och framför allt dom som vart drabbade i Utöya samt deras anhöriga. Vilken skräckfilm de varit med om...

Men nu ska allt pågå som vanligt. Frågan är bara hur länge man kan ignorera orsaken till varför man får gå en omväg till och från jobbet i obestämd tid framöver och varför det står militärer längs vägarna som även är prydda på vissa ställen med blommor och tända ljus... Men ja, bloggen ska inte bli "lidande" längre. Jag VILL inte skriva om detta mer. Det är över nu. Dags att gå vidare och fortsätta be för de andra, utanför bloggen.

Vi ses imorgon.