Förlåt, ignorera detta om ni vill, ett sista inlägg bara innan jag lämnar bloggen utanför.

När folk på jobbet kör på som vanligt utan hänsyn till oss som var där när det hände så kommer känslorna upp igen. Dom säger att dom förstår men nej, dom kommer aldrig göra det. Dom var inte där när det hände. Dom var hemma och trodde det var åskan som small. Dom fick aldrig upp tanken i deras huvud att "nu dör jag". Den paniken har dom inte känt och jag vill inte att dom ska låtsas att dom förstår då. Och förlåt, jag skulle sluta prata om detta men det är jobbigt när folk tror att dom vet fast dom inte gör det. "Jag har också varit med om detta, jag vet hur det känns" - ja, du går i samma glassplitter som oss och du går på samma förstörda gator och ser samma syn som oss NU, men du var inte där DÅ, du såg inte det som hände DÅ. Du förstår inte. "Du kan prata med mig" - ja, men vi kommer inte komma någon vart och jag kommer bara må mer dåligt för jag vet att du sitter där och låtsas att du förstår fast du inte gör det. Därför jag hellre pratar med någon som var med mig när det hände. Dom vet. Inte du. 

Och jag vet också - jag har haft sån himla tur jämfört med vissa andra och jag uppskattar det, men även om man inte drabbas så mycket som det kan tyckas, så blir det mycket ändå än vad man är van vid. Det är svårt att förklara. Hoppas ni inte ogillar mig för att jag tjatar så mycket om det här men det var svårare än vad jag trodde att ignorera. Man möts av gråtande arbetskollegor i personalrummet som har brytit ihop för att chocken kommit ifatt dom. Man får jobba på dubbelt så mycket för att den personalen vi egentligen skulle vara är bara hälften nu för att de andra varit tvungna att gå hem. En del blir sura och arga för att dom tycker att "dom bara tänker på sig själva" men FÖRSTÅ att det är det man måste få göra nu?! Man kan inte prioritera andra eller jobbet när man mår som man gör. Vi kan inte stå och vara trevliga och försöka låtsas som ingenting när vi måste stå på exakt samma ställe som vi gjorde när det hände. Det är svårt för oss och även om ni aldrig kommer fatta så måste ni lita på oss och ändå förstå att vi är äkta. Vi vill inte må dåligt.

Sen när du säger att du också mår dåligt och inte vill ha en kram för att man bara är en "ny" vän och inte en gammal. Hör du inte ens vad du sitter och säger till mig? Förstår du vilka ord du uttrycker efter allt som hänt? Sårad. Där sitter man och försöker trösta någon när man egentligen behöver trösta varandra och så får man höra ord som trycker ner när man minst av allt behöver det. 

Som sagt, du förstår inte, men alla människor reagerar olika, ta hänsyn så går vi igenom detta tillsammans men på olika vägar. Om du förstår vad jag menar.

Ni är så underbara. Har läst flera kommentarer om att ni tänkte på mig när ni hörde om attentatet. Jag säger ungefär som en klok vän till mig skrivit i sin blogg -

"Varenda tanke som skapats för min skull... TACK!!! Det är förtrollande hur snabbt det blivit så uppstädat här. Jag ska städa upp i mitt huvud lika snabbt. Jag är inte rädd längre. För mig är det en helt vanlig söndag. En helt vanlig söndag i mitt oslo."

Folk vågar redan skratta igen. Och jag skrattar med. Man kan liksom inte gräva ner sig helt. Det finns dom som blivit så mycket värre drabbade. Mina tankar går till dom och framför allt dom som vart drabbade i Utöya samt deras anhöriga. Vilken skräckfilm de varit med om...

Men nu ska allt pågå som vanligt. Frågan är bara hur länge man kan ignorera orsaken till varför man får gå en omväg till och från jobbet i obestämd tid framöver och varför det står militärer längs vägarna som även är prydda på vissa ställen med blommor och tända ljus... Men ja, bloggen ska inte bli "lidande" längre. Jag VILL inte skriva om detta mer. Det är över nu. Dags att gå vidare och fortsätta be för de andra, utanför bloggen.

Vi ses imorgon.

p.s. Bilderna är från när Moa fyllde 20. Och vetni vad? I December ska hon få en liten tjej. Min första vän som ska få bebis! Gravidmagen putar ut som tusan redan och det är sååå mysigt att se och tänka att det faktiskt ligger ett barn där inne! I MOA LIKSOM! Haha, stört. Men det är galet gosigt och jag är så glad för hennes skull! Grattis till henne!

Hahaha...