<3

HEH, ah ok, det var inte jättekul att börja blogga igen. Eller jo fast alltså man vill ju ha lite feedback liksom och det verkar inte som att mina inlägg lockar till det så lägger nog ned detta igen :)

Ville bara kika in och säga att jag saknar min älskling som är i Kreta en vecka (sen i lördags) och jag saknar honom redan... Boo.. :( 
 
 

Kärlek

Men he-e-eerreguuuud! Va glad jag blev när jag såg era kommentarer? Ni är så fina! 
Det har hänt så mycket sen sist, vart ska man börja liksom?

Jag bor numera i Stockholm och jobbar med en webshop, http://sportochfritid.se som är ett dotterbolag till Sport och Fritid på NK. Trivs så himla bra och det är så himla kul att jobba med så underbara kvalitétsvarumärken dagligen. Snart kommer en stor inleverans av Lexington t.ex. och en ny färg på Jocelyn Jacket i färgen Fossil. Ni har säkert sett dessa jackor innan fast i rosa och blå? De tog slut så himla snabbt men är på G in igen iallafall! Vill så gärna införskaffa en själv men är osäker på om de passar mig...

Källa: http://sportochfritid.se
 
Nu flöt jag visst iväg lite på jobbfronten där men kom gärna med frågor om ni vill veta något? Min stil har ju ändrats massor också, haha. Fråga gärna här eller på min ask (massa omogna frågor där för tillfället av någon som inte har nåt liv, kan behöva några frågor med stil haha) - http://ask.fm/lisaenglund (frågorna kan ställas anonymt.. ;) )

Ni får uppdatera mig också? Vad händer i bloggvärlden? Har knappt läst nån blogg sen 2 år tillbaka!!! JEEZUS.

Och bilder vill ni se va?! Whaaaa, jag hoppas jag kan hålla detta!
 

LÄNGESEN

Alltså. Hej. 
Jag tänker lite såhär... Jag är verkligen såååå sugen på att börja blogga igen. Det var längesen jag fick det rycket nu. Sa ju det typ 100ggr när jag flyttade över till Finest att jag skulle bli duktig på att uppdatera men det gick ju aldrig... Finns det några followers på bloglovin' kvar tro? Ser ni mig? Isåfall: Hej. Du är bäst.

Puss


 

somewhere along in the bitterness



Är så jävla less på allt numera. Känner mig blåst av mina förra lägenhetskompisar, massa rykten går runt bland mina kompisar på jobbet och det känns verkligen som att jag måste kämpa för att inte längta hem till mina fina, riktiga kompisar i Örebro. Missförstå mig inte, det finns guldklimpar här också, men dom märks inte just nu. Några av dom jag var närmast för bara några veckor sen är liksom... borta? Jag orkar inte höra av mig längre och det resulterar i att man inte ses alls. Orkar inte med falskhet. Vill känna att jag behövs och är omtyckt. Ni anar inte hur mycket jag längtar till på fredag/lördag då bästaste Oskar (och förhoppningsvis Malin) kommer hit! NI ANAR INTE!!!!! Så himla skönt att jag iallafall har ett awesome HEM här. Här trivs jag. Jag har den bästa rumskompisen någonsin som jag inte har skrattat med NÅGON så mycket på hur länge som helst. Lägenheten är underbart fin och allting skulle vara tiptop här om det inte hade varit för en situation med de förra lägenhetskompisarna. Känner mig otroligt lurad och det är sjukt jobbigt. Det är det som har blivit roten till det hela. Man kan verkligen inte lita på någon även om man är så jävla säker på vissa personer. Tänker heller inte ursäkta mig för att jag skriver det här i bloggen. Ingen lyssnar ändå så varför skulle folk läsa?


what are words when you really don't mean them

Förlåt, ignorera detta om ni vill, ett sista inlägg bara innan jag lämnar bloggen utanför.

När folk på jobbet kör på som vanligt utan hänsyn till oss som var där när det hände så kommer känslorna upp igen. Dom säger att dom förstår men nej, dom kommer aldrig göra det. Dom var inte där när det hände. Dom var hemma och trodde det var åskan som small. Dom fick aldrig upp tanken i deras huvud att "nu dör jag". Den paniken har dom inte känt och jag vill inte att dom ska låtsas att dom förstår då. Och förlåt, jag skulle sluta prata om detta men det är jobbigt när folk tror att dom vet fast dom inte gör det. "Jag har också varit med om detta, jag vet hur det känns" - ja, du går i samma glassplitter som oss och du går på samma förstörda gator och ser samma syn som oss NU, men du var inte där DÅ, du såg inte det som hände DÅ. Du förstår inte. "Du kan prata med mig" - ja, men vi kommer inte komma någon vart och jag kommer bara må mer dåligt för jag vet att du sitter där och låtsas att du förstår fast du inte gör det. Därför jag hellre pratar med någon som var med mig när det hände. Dom vet. Inte du. 

Och jag vet också - jag har haft sån himla tur jämfört med vissa andra och jag uppskattar det, men även om man inte drabbas så mycket som det kan tyckas, så blir det mycket ändå än vad man är van vid. Det är svårt att förklara. Hoppas ni inte ogillar mig för att jag tjatar så mycket om det här men det var svårare än vad jag trodde att ignorera. Man möts av gråtande arbetskollegor i personalrummet som har brytit ihop för att chocken kommit ifatt dom. Man får jobba på dubbelt så mycket för att den personalen vi egentligen skulle vara är bara hälften nu för att de andra varit tvungna att gå hem. En del blir sura och arga för att dom tycker att "dom bara tänker på sig själva" men FÖRSTÅ att det är det man måste få göra nu?! Man kan inte prioritera andra eller jobbet när man mår som man gör. Vi kan inte stå och vara trevliga och försöka låtsas som ingenting när vi måste stå på exakt samma ställe som vi gjorde när det hände. Det är svårt för oss och även om ni aldrig kommer fatta så måste ni lita på oss och ändå förstå att vi är äkta. Vi vill inte må dåligt.

Sen när du säger att du också mår dåligt och inte vill ha en kram för att man bara är en "ny" vän och inte en gammal. Hör du inte ens vad du sitter och säger till mig? Förstår du vilka ord du uttrycker efter allt som hänt? Sårad. Där sitter man och försöker trösta någon när man egentligen behöver trösta varandra och så får man höra ord som trycker ner när man minst av allt behöver det. 

Som sagt, du förstår inte, men alla människor reagerar olika, ta hänsyn så går vi igenom detta tillsammans men på olika vägar. Om du förstår vad jag menar.

they say, time heals everything. now we're waiting.

Ni är så underbara. Har läst flera kommentarer om att ni tänkte på mig när ni hörde om attentatet. Jag säger ungefär som en klok vän till mig skrivit i sin blogg -

"Varenda tanke som skapats för min skull... TACK!!! Det är förtrollande hur snabbt det blivit så uppstädat här. Jag ska städa upp i mitt huvud lika snabbt. Jag är inte rädd längre. För mig är det en helt vanlig söndag. En helt vanlig söndag i mitt oslo."


Folk vågar redan skratta igen. Och jag skrattar med. Man kan liksom inte gräva ner sig helt. Det finns dom som blivit så mycket värre drabbade. Mina tankar går till dom och framför allt dom som vart drabbade i Utöya samt deras anhöriga. Vilken skräckfilm de varit med om...

Men nu ska allt pågå som vanligt. Frågan är bara hur länge man kan ignorera orsaken till varför man får gå en omväg till och från jobbet i obestämd tid framöver och varför det står militärer längs vägarna som även är prydda på vissa ställen med blommor och tända ljus... Men ja, bloggen ska inte bli "lidande" längre. Jag VILL inte skriva om detta mer. Det är över nu. Dags att gå vidare och fortsätta be för de andra, utanför bloggen.

Vi ses imorgon.





jag lever

Vet inte riktigt vad jag ska börja berätta om. Vet inte heller hur jag ska kunna formulera mig. Det som hänt idag kommer jag aldrig glömma. Jag har varit med om ett bombattentat.

Ska jag börja berätta om när smällen kom? När vi såg från restaurangen att byggnaden lite längre bort tappade delar av fasaden och nästan alla fönster hade slagits ut? Eller när vi gick ut för att kolla hur läget såg ut och alla människor helt plötsligt började skrika och springa nerför gatan i panik? Och att vi då vart så skräckslagna eftersom att vi då trodde att det var en självmordsbombare som var påväg upp på gatan eller någon som höll på att skada folk? Eller kanske om det jag upplevde för bara några minuter sen - att gå igenom en förstörd stad med stora avstängda områden och se poliser i varje gatuhörn med enorma vapen?

Jag vet inte hur jag med ord ska kunna berätta om den 22 juli 2011. Känner mig bara så himla lyckligt lottad som var inne på mitt jobb som lyckligtvis hade starka fönster just då. Tur i oturen, får man säga så?

Ett speciellt ögonblick jag kommer ihåg speciellt var mitt under paniken när alla började springa in till oss för att få skydd. Ett ensamt barn står utan sin mamma och gråter, bredvid ligger det en barnvagn som har vält. Leksaksmobilen snurrar fortfarande. Någon griper tag i barnet och springer med in i personalrummet och där sitter vi. Alla skakar, gråter...

Har gråten i halsen när jag skriver detta.
Vägar blev avspärrade och för att ta mig hem behövde jag gå rakt igenom attentatområdet. Det området där det hände - där har jag gått till och från jobbet i snart en vecka. Brukar åka spårvagn, men har inte köpt nytt kort så har därför promenerat de sista dagarna.

Idag var jag 10 minuter försenad till jobbet. Jag kom dit 15.10. När klockan är runt 15.20 så sker explosionen. Dom orden som dyker upp ofta i huvudet är - tänk om...

Jag kan inte skriva mer nu, det blir för känslosamt. Jag har inte hört eller sett min pappa gråta någon gång vad jag kommer ihåg... fram tills idag.

Men jag mår bra och mina vänner mår bra. Ingen som jag känner är skadad och det är det som betyder mest just nu. Det som har hänt är overkligt men nu kan vi bara be för Oslo. För Norge.

Staden som jag berättat om så många gånger förut är inte lika vacker längre.

Staden som jag berättat om så många gånger förut kommer inte bli sig självt på ett tag. Det ligger i luften. Men nu andas vi och hoppas på en ny dag imorgon där vi kan låtsas att allting är som vanligt. Låtsas att inte se splittret på marken som inte hunnit blivit bortsopat än... Vi klarar det här.

ska jag?



Kliar i fingrarnaaaaaaa....

fake

Eh, alltså jag vet att man inte ska bry sig o.s.v. men jag känner mig bara så jävla opepp på att blogga när mina bilder bara kommer upp på någon annans blogg direkt efter där den personen dessutom tar åt sig komplimangerna den får om bilderna... Blääää.

http://lisafrosina.blog.ru/




little things

Det är så viktigt att uppskatta småsaker.
När någon håller upp dörren för en, trevliga personer på bussen, ett fint sms, nya kontakter, ha planer inför helgen, god mat osv, osv. Det känns så himla skönt nu, för ett problem som typ allting kretsade kring förut är typ som bortblåst nu och jag är så stolt över mig själv att jag äntligen slutat plåga mig själv. Bor med så himla fina människor i en superfin stad och i en superfin lägenhet, har fått nya kontakter och har även riktigt bra planer inför helgen. Har även fått min lilla familjedos förra helgen som var, så det räcker för en lång tid framöver och det känns bara så himla bra allting. Hoppas bara på det där jobbet nu... Känner att jag vill ha någonting att fokusera på som livet kan kretsa kriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing.







kloka ord

"Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på tiden som är nu. Det livet jag lever. Den teknologin och bransch som mitt liv består av. Jag tänker mycket på bloggande. Jag vet inte om det är för att jag har bloggat i snart sju år och alltså följt bloggvärlden från att den i stort sett inte fanns tills vad den är idag och fortsätter att bli. Det fascinerar mig och ibland skrämmer det mig. All denna teknologi. Min pojkvän har tappat sin telefon så jag går in på hans blogg och lyssnar på hans liveblogg för att höra hans röst. Hur kan det ha gått så långt att man kan uppfattas som en otroligt social människa, utan att för den delen behöva umgås med människor i verkliga livet? Man gör det via sin dator istället. Egentligen behöver man inte träffa någon i verkligheten, men kan ändå ha ett stort socialt nätverk tack vare facebook, blogg, twitter. Man kan ha stenkoll på sina vänner och bekanta utan att ha pratat med varandra på tre månader, för man vet vad de äter till lunch varje dag tack vare deras bloggar och ser var de brukar gå ut tack vare facebooks nya places / check in-grejen. Du kan bli polare med någon utan att ens ha träffat människan, bara ni börjar twittra till varandra tillräckligt mycket. Jag inser att det är ett beroende. Ibland känner jag hur detta inte är något för mig. Jag vill ha kontakt med mina vänner i verkliga livet, se dem och kunna röra dem när vi pratar, jag vill inte behöva kommunicera med min pojkvän via twitter, veta vem mitt ex är in a relationship with via facebook. Frågan är om den nya tekniken hjälper eller stjälper det sociala samhället. Vissa säger att det är bra för oss, man är mer social, har mer kontakt med andra människor. Andra säger att det blir lätt att glömma verkliga relationer när så många sociala sammanhang finns och händer på internet. Jag vet inte vad jag tycker eller känner. Ibland älskar jag det och ibland äcklar det mig."
- Michaela Forni

Håller verkligen med till 100%. Ibland kan det vara helt amaaaazing hur bra man kan hålla kontakten över internet men ibland... känns det bara helt åt helvete. Träffade ju denna pingla på Satin här i Örebro när hon hade något event där och jag måste säga att hon verkligen är en så himla go person av det jag uppfattade! Inte många "kändisar" som fortfarande har både fötterna på jorden som Michaela verkar ha. Var bara det jag ville säga.


Random bild

tja

<3

YAY BARA TEXT

Whooopa! Dammar av lite här med ett mini-inlägg. Råkade ut för hackning i tisdags så kunde inte logga in någonstans, inte på facebook, inte på NÅGON av mina emails och det kanske inte låter som en stor grej men det var verkligen något av det värsta jag varit med om. Att någon annan har kontroll över mina mail och kan kolla vad som helst, och göra vad som helst med dem... Personen som hackade ändrade mitt namn på facebook och andra grejer och att gå runt hela dagarna och inte veta vad personen gjorde med mina konton var sjukt jobbigt. Kunde ju inte återställa lösenordet heller eftersom att det blir skickat till mailen och det hade jag ju också förlorat. Bästa, bästa Martin hjälpte mig iallafall att ta tillbaka mina emails så vi mailade Facebook osv och lyckades ta tillbaka det kontot också men det var en lång procedur liksom... Därför jag varit så oaktiv här. Vågar inte logga in på något på min dator än ifall de skulle få tag på alla lösenord igen så därför kan jag bara blogga genom andra datorer än så länge.

Jag och Elvira ska bo i en lägenhet nära centrum i två veckor från och med imorgon så då har jag tillgång till o blogga till ett litet tag framöver iallafall, då kommer alla Parisbilder upp också! :) Så hoppas ni inte är arga eller nåt haha. Dumt att jag skriver så egentligen för det är ju min personliga blogg där jag skriver när jag kan och vill men jag älskar ju mina läsare så måste ju ändå berätta för er liksommmmmmm.

Har även bokat tatueringstid... Ska bli sååå spännande!


Trust is like a piece of paper - once it's crumpled, it can't be perfect again. You can flatten the paper, and try to make it as straight as you want, but it will never be perfect again.



Emotionalitet AF DOOM. Människor utan respekt skulle jag kunna spotta på.

Tillit. Det är ju en rätt viktig grej också. Det är väldigt få människor jag har det för nu förtiden. Kanske en. Möjligtvis två.


moments

jackan <3
hahah o så lilla kalle där också. han gilla mitt linne så kanske ska trycka en t-shirt till honom med samma tryck... utvidga mitt projekt lite grann...
yep

o så får mamma vara med på ett hörn också, bara för att hon laga god tacogratäng idag.

och sen äre lite synd att min lilla minnesvägg ser ut som den gör nu:
men saker förändras, människor förändras, och jag ändrar den efter det. måste fylla på med nya snart... när jag orkar göra det...

hoppas ni får en bra fredagskväll!


tatueringsfunderingar

7 idéer men det ska bara vara en återstående.
varenda en utav dessa betyder mycket för mig på olika sätt.

1. 'Tärningen är kastad' - betyder mycket men är mycket svår att förklara. Men liksom man hör ju nästan - tärningen är kastad - ingenting att förlora ungefär. Bara att tuta o köra för tärningen är redan kastad liksom. Kanske det går bra, kanske dåligt men gjort är gjort och det är så det är liksom.

2. 'Så länge jag andas hoppas jag' - ganska självklart vad den betyder. Lagom djup och stämmer bra in på mig på ett och annat sätt. Mycket personlig.

3. 'Kom ihåg' - minnen är en sak som jag värderar väldigt väldigt högt och det känns så givet att vilja tatuera in "memento". Dock så blir det väldigt kort vilket är jätte synd...?

4. 'Samma natt väntar oss alla' - vi är alla ett. Ungefär. Ni förstår? Inte sådär jätte personlig men känns ändå helt rätt eftersom att den har en mening för "alla" eller hur jag nu ska förklara, haha. Ett plus är också att meningen ser väldigt snygg ut på latin. Tycker ni inte? :D

5. 'Genom svårigheter mot stjärnorna' - Så personlig så jag tänker inte förklara så mycket. Men det är ju fint. Mot stjärnorna liksom. Betydelsen är ju helt enormt touching :')

6. 'Byt ut namnen och sagan handlar om dig' - En utav dom jag känner mest för men också en som jag har väldigt svårt att förklara. Men liksom någonting som någon annan har gjort behöver inte vara omöjligt för en själv. Eller det där lät dumt. Men jag hittar verkligen inga ord som kan förklara denna bra? Men meningen är ju bara sååå häftig. Minus att den nästan är för lång dock...

7. 'Från hjärtat' - eftersom att tatueringen kommer sitta nära hjärtat (under vänster bröst) så känns denna sååå rätt. Det jag gör och någonsin kommer att göra kommer från hjärtat och meningen ger även betydelse till mina nära och kära. Whooaaa.

Varenda en är ju så djupa så jag knappt kan förklara liksom men jag hoppas ni har ett litet hum om hur jag tänker.

MEN EN VIKTIG SAK MÅSTE JAG SÄGA:
Det här med en tatuering är ju en viktig sak. Den kommer liksom sitta på min kropp för alltid och jag kommer alltså utgå HELT ifrån vad JAG känner för till slut. Det är alltså inte någon röstning för det hade bara varit extremt puckat... Men det är kul o veta hur ni tycker och tänker utåt sätt, så om ni orkar får ni gärna förklara vilken ni tycker och sådär!
I'm curious.

Sen så kan jag även tillägga att textstilen inte riktigt kommer se ut så utan kommer att bli lite mer personligfierad av mina söta kineser! Dom är guld.
Hade tänkt att bästa Jessica Norin skulle få designa den först men hon bara klaga på att hon inte va nå duktig så... HAHA, sötis.

KOM IGEN NU VA, ytliga åsikter tack? :D


Man gör som alla andra och försöker att bli van, men jag har tröttnat på att vara likadan

Haha, ja det är lite roligt det här med folks åsikter.
Folk stör sig på olika saker. Och dom personer som en viss person stör sig på - ska den ändra på sig då? Bara för att just den personen stör sig på den? Går ju liksom inte. Man kan inte passa in på allas önskemål hela tiden liksom.

Wellwell, skönt att de flesta höll med i förra inlägget iallafall. Kändes bra med lite medlidande, hoho

Ikväll ska det bli kul också :D:D:D
Kommer bli grymt, huhuhu.

Apropå det måste jag städa.
Ska organisera upp min garderob för den ser ut som SKIT just nu.

Och eeh. Apropå garderober:

Hahah. Älskar min humor.


ARG

ALLTSÅ ÅÅÅÅH!!!!!!!
Vet ni någonting som gör mig så himla arg och irriterad?!?!
Folk som tror att det här med fotografering är en enkel sak och tror att det inte kostar nåt.
Dom liksom FATTAR VERKLIGEN INTE att man lägger ner energi först i själva fotograferingen, när man tar bilderna, SEN måste man ladda in dom i datorn, och där börjar hela redigeringsprocessen vilket tar så sjuuuuukt lång tid så ni anar inte! Seriöst, jag blir så jävla ledsen att folk bara antar att man kan göra det gratis :S VAFAN?!?!?!?!

Som nyligen. Jag fick i uppdrag att fota en student. Det är min kusin så liksom att vara där och fira henne och hålla på är ju någonting man liksom "vill vara med i" och sådär men nu kunde ju inte jag det eftersom att man inte får missa något ögonblick att fota. Helt off var jag och hann knappt prata med någon släkting alls och isolerade mig lite eftersom att man verkligen itne kan missa det där tillfället att ta en bra bild. Kameran uppe hela tiden, byta obektiv, lägga ner i väskan, byta objektiv igen, testa olika inställningar blablablabla. Efter när det blev lite lugnare så sa jag till min kusins mamma att kusinen då skulle få ett redigerat foto utskrivet på ett stort A4 som studentpresent. Jätte kul tyckte hon och sen så liksom... Ja, blablabla. Sen hem, redigera, redigera, redigera. Ett foto tar minst en kvart att redigera och då gör man det inte ens noga. Jag är inte ens klar än utan har massor kvar men ska ju såklart redigera klart dom också.

Sen nu, så ropar denne kusins mamma att hon har en cd skiva med sig så att jag kan lägga över bilderna där och sen "är det klart". Eh... Va? SERIÖST, jag är så arg att jag gråter nästan!!!!!!!!! Hon hade sagt att hon tänkte ersätta mig för att jag fotade men det är liksom bortblåst nu eftersom att hon inte inser hur mycket tid man lägger ner på en fotografering. Jag vet knappt hur jag ska uttrycka mig för jag är liksom... Ne jag vet inte. HÄNDERNA SKAKAR. VaFAN! Liksom har jag slitit såhär mycket utan att jag får ut någonting av det så kan jag lika gärna slänga bilderna. Det skulle ju kvitta för mig liksom. Visst att man kan göra det för hennes skull men det hade vi inte kommit överens om från början och jag skulle ändå inte gått med på det i nuläget eftersom att jag verkligen inte besitter orken för det. Jag har så mycket mer att säga och jag vill gärna förklara mer om hur jag menar men jag klarar inte av det just nu! Är så himla arg och besviken så allt jag skriver på tangentbordet uppfattar jag knappt själv.

Otacksamma jävlar äre. Som tror att man kan fotografera nån och inte ens förstå hur mycket energi och jobb man lägger ner på det totalt. "Men hur lång tid kan det ta egentligen att ta lite bilder och fixa lite??".  - JÄVLIGT LÅNG TID!!!!!!! Så kom igen liksom lägg AV!

Sen så finns ju den situationen då en fotograf söker modeller och sånt för att kunna ta bilder till sin portfolio. För sin egen vinning, för att man behöver mer bilder liksom. Men när någon antar att man kan göra det gratis så är det fan inte okej.

Samma som en kompis David som är biljettförsäljare för ÖSK. Bara för att han är det så betyder det inte att han kan ge bort biljetter gratis som vissa av hans kompisar tror? Så seriöst peeeeeople. Tänk lite vafan.



och allt det jag känner under ytan bränner

 
byxdress från zara och gladiator sandaler från skopunkten

Under så lång tid, kämpa jag så hårt
Att all den kärlek som jag hade faktiskt dog

Det är slut nu, finns ingen kärlek mer, mörkt så långt jag ser
Jag vill ut nu, kan inte stanna kvar, behöver luft nu


RSS 2.0